This Week är ett program i BBC, där det diskuteras och analyseras vad som hänt i brittisk politik under den gångna veckan. Programledare är den oefterhärmlige Andrew Neil, som aldrig missar tillfället att i nämnda program skjuta in kåserande nålstick till vad som förevarit och polemiskt uppmärksamma sådana (vanligtvis politiker) som blamerat sig under veckan. Som ständig ’side-kick’ har han den forne Tory-ministern och politikern (numera programledaren för serier om tågresor!), Michael Portillo, som har en märklig förmåga att lugnt, analytiskt och reflekterande leverera kloka kommentarer (från en liberal-konservativ utgångspunkt). För att balansera Portillos högerprofil, finns ytterligare en kommentator i soffan, från labour. Tidigare har det varit den – skall vi kalla det för – något excentriska Diane Abbott, som skulle kunna beskyllas för ’womansplaining’ av någon illvillig, som nedtystats eller inte fått tillgång till ordet i ett ordutbyte med henne, senare den förre Labour-ministern Alan Johnson, som likt Portillo har en förmåga att lugnt och självständigt reflektera över frågor, och som uppenbarligen inte känner sig som ett språkrör för partiet och talar som om han läser upp partiprogrammet. Numera ses ofta bredvid Portillo en annan självständig Labour-politiker, Liz Kendall, bekant för en vidare publik som en av dem som utmanade dagens partiledare Jeremy Corbyn, och har fortsatt på den vägen.

Den 7 mars 2018 hade man inviterat den slovenske filosofen Slavoj Žižek för att med honom diskutera Europas framtid. Žižek är inte vilken dussinfilosof som helst, han är professor vid European Graduate School i Saas-Fee i Schweiz, vid Birkbeck vid University of London, och vid Universitetet i Ljubljana. Han innehar vidare flera honorära professorspositioner vid universitet i USA. Vad som i sammanhanget gör honom intressant är att han vanligtvis beskrivs som en av de främsta intellektuella inom den radikala vänstern. Hans filosofi, som ligger till grund för hans politiska analyser, är minst sagt snårig, han har smält samman postmodernismen från psykoanalytikern Jacques Lacan (som för vanliga, dödliga är i princip oförståelig), hegeliansk filosofi samt med marxistisk ekonomisk historiematerialism. Han har själv gett sig epitet som ’kommunist ur alla tänkbara aspekter’, och som ’vänsterradikal’. Žižek är dessutom osannolikt produktiv och har kommit att få stort genomslag för sina idéer och tolkningar inom stora grupper inom den radikala vänstern i Europa och USA.

Andrew Neils inledande fråga var, hur ser du på Europas framtid?
Som svar postulerar Žižek två scenarier: 1) Om en förändring av den nuvarande politiska, ekonomiska och sociala situation i Europa skall komma till stånd, och här menar Žižek att en sådan förändring är av nöden, så måste denna förändringen komma från vänster, det är bara därifrån en förändring kan komma att ske. Dessvärre, framhåller Žižek, ser han ingen vänster i Europa idag som skulle kunna genomföra sådana genomgripande förändringar som han menar är nödvändiga – och då, poängterar han, en ny sorts vänster, inte den gamla som byggde på kommunism och marxism (hur nu det skulle kunna se ut, kan man ju undra); 2) Utöver ett sådant socio-politiskt och ekonomiskt skifte måste, deklarerar Žižek med emfas, Europa få kontroll på migrationen: Europa måste vara ’preemptive’ (förebyggande, beredd att ingripa innan saker och ting eskalerar utom kontroll) menar han, och han gav situationen i Jemen som exempel. Om Europa inte kan ingripa innan stater och samhällen slås sönder, kommer man inte att kunna undgå ett omfattande fortsatt eller till och med ökat inflöde av flyktingar och ekonomiska migranter, som kommer att spä på xenofobi och social oro i många europeiska länder. Sedan kommer något överraskande (åtminstone för oss som följt den svenska debatten om migration och integration) då Žižek menar att man i den europeiska vänstern måste (våga) börja prata om kultur och problem med kulturella skillnader. Han menar också att vänstern är stor del i skulden till dagens situation i Europa, då man haft en rädsla eller snarast en fobi att peka på att kulturella skillnader kan ge upphov till sociala spänningar och problem i europeiska länder när så många människor kommer hit från länder i Asien och Afrika. Man måste, säger han, våga ta i detta som ett problem, nämligen vad som kan inträffa när väldigt stora grupper av människor från repressiva diktaturer, utan politisk skolning i hur demokrati, individualism och sekularism fungerar, och med ofta en djup religiositet där religiösa rättsregler och traditioner har fungerat som ’lag’, hur dessa människor skall kunna fungera och snabbt integreras (kanske till och med assimileras) in i världens mest sekulära, jämställda och individualistiska länder.

Detta eldfängda tema hann man inte utveckla så mycket, men för en som följt den svenska debatten under senaste decenniet, var det onekligen extraordinärt att höra en av de intellektuella företrädarna för många radikala kretsar inom den europeiska vänstern att peka på att migrationen är och har resulterat i ett problem (och inte enkom gett ekonomiska, sociala och kulturella vinster), och att man måste börja prata om kultur och kulturella skillnader som bakgrund till att problem uppstår (och inte bara att ett mångkulturellt samhälle är en vinst på alla plan, som ju varit vår allomfattande doktrin). Det vore oerhört spännande om vänstern i Sverige kunde få sig till livs Žižek analyser, och reflektera över dem, och antingen komma fram till att han gör en för samhällen förödande felanalys, eller om han har rätt.

Och, framförallt, skulle jag önska att vi i Sverige skulle kunna få tillstånd ett riktigt och vettigt analyserande och diskuterande TV-program, med antingen en kunnig (en Andrew Marr) eller några få kommentatorer, med gedigna och välfyllda ’bagage’ (från akademi, näringsliv, politik, statlig institution e.d.) att hämta kunskap och erfarenhet från, där man bjuder in folk med vitt skilda åsikter för att diskutera, lyssna, begrunda, ta till sig argument, och slippa dessa omöjliga program som Agenda osv. där den som är mest smörjd i munlädret får mest sagt och där man i bästa fall kan få sig till livs roliga eller dräpande ’oneliners’ som lyssnare, levererade på 15 sekunder innan programledaren eller någon i publiken avbryter. Jag tror det vore oerhört nyttigt för svensk demokrati och för samtalstonen i den politiska debatten med ett eller flera sådana program per vecka. Onekligen skulle det ligga i linje med vad man kunde förvänta sig av en av svenska folket bekostad ’Public Service’-TV.

Ett sällsynt långlivat och populärt TV program på BBC är University Challenge. Utfrågare sedan 1994 är den förre politiske skjutjärnsjournalisten Jeremy Paxman. Första programmet sändes redan 1962 och går idag på bästa sändningstid på måndagkvällar. Upplägget är följande: två lag möts, med fyra deltagare per lag från ett engelskt universitet eller ett Oxbridge college. Paxman ställer en fråga där det gäller att vara snabb i tanken och trycka på en ’buzzer’, och om man har rätt, får man tre följdfrågor till laget. Många berömdheter har deltagit i tävlingen, som Times-journalisten David Aaronovitch, Stephen Fry, som inte behöver någon närmare presentation, ’uppviglaren’, journalisten och kritikern Christopher Hitchens, och många andra brittiska berömdheter.

Deltagarna är alla – i princip – unga studerade, med olika ämnesbakgrund. Ibland förekommer någon ’vuxenstudent’, och ibland har ett lag med en doktorand, alltså en PhD-student, men detta är undantagsfall. Det torde vara uppenbart att de som utvalts att representera sitt universitet eller college alla är exceptionella begåvningar. Frågorna har alla en mycket hög svårighetsgrad, som stegras än mer då vi närmar oss kvarts- och semifinaler. När musikfrågor förekommer, är det alltid klassisk musik. När man har en bildfråga är det ofta fråga om konstverk, gärna ett klassiskt verk. Med andra ord celebrerar detta program akademisk skolning, klassisk bildning och man lyfter fram unga, exceptionellt begåvande människor; många skulle nog kunna kallas för ’nördar’, men här har de ett forum som passar dem.

Jag antar att ett program av detta slag omöjligt skulle kunna produceras i Sverige, av SvT eller TV4 (att TV3, Kanal 5 osv. skulle göra det är naturligtvis uteslutet). Det är förstås exkluderande på många sätt, det är definitivt inte ’normbrytande’, och har antagligen därför svårigheter att meddela den rätta ’värdegrunden’. Programmet propagerar för att högre utbildning är något positivt och att bildning är viktigt. En kritiker skulle antagligen säga att programmet är konservativt, elitistiskt och exkluderande. En försvarare av programmet skulle framhålla att högre utbildning är viktigt för alla, inte bara en elit, och att bildning är ett lätt bagage att bära. Det sänder en signal till brittiska TV-tittare att det är bra och viktigt med universitetsstudier och bildning, och de unga studenterna lyfts fram som förebilder för andra unga.

Vilka program finns för unga i Sverige där deltagarna blir förebilder? Ett av de mest populära bland unga tycks vara Paradise Hotel, som om man googlar kallas för en ’dokusåpa’; det är uppenbarligen ingen tävling, utan ”hela programmet handlar om omröstningarna och för- och efterspelet kring dem. De tävlande kan rösta ut någon genom att denna blir utan ’partner’. Förutom detta är det mycket sex, alkohol och festande”, allt enligt en beskrivning av programidén. Handlingen enligt Wikipedia är:

Programmet går ut på att unga singlar, både tjejer och killar, tävlar om vem som kan hålla sig kvar längst i paradiset. Förutsättningen för att få stanna är att de hittar en rumskamrat av det motsatta könet, för den som inte lyckas får bara en vecka på sig att övertyga någon annan deltagare att välja just honom eller henne. Den eller de deltagare som vid veckans parceremoni inte lyckas välja en ny partner blir hemskickad, och därefter öppnas dörren för en ny singel varje vecka då tjej- eller killgruppen gemensamt väljer ut en av två nya personer av det motsatta könet. Hela tiden ändras förutsättningarna för deltagarna och överraskningarna är många. Det är upp till var och en att bestämma hur långt man är beredd att gå för att stanna.

Vad som händer i ’dokusåpan’ bevakas sedan noggrant av våra kvällstidningar där deltagarna beskrivs, diskuteras och idoliseras. Kan någon Twitter- eller Facebook-storm uppkomma, är kvällstidningarna omedelbart med på tåget. Man utvecklar, analyserar föregående episod, och bedömer deltagarna och deras handlingar. Vinnaren blir sedan en mediepersonlighet, som ofta blir en daglig följetong i kvällstidningarnas nyhetsflöden. Dessa personer får en ohemul uppmärksamhet i media, och att de blir förebilder för unga är förstås en truism, som inte behöver utvecklas närmare.

Vilka tillgångar har då dessa unga, mediala förebilder. Kvinnorna är unga, makeup-ade och framställs i princip alla i bild iförda bikini. De unga männen har helt klart tillbringat åtskilliga timmar på gym för att bygga upp biceps och magrutor, och de är gärna belamrade med tatueringar på kroppen. Såväl deltagarna som själva programidén osar av sex.

TV liksom nationell media lyfter fram dessa dokusåpadeltagare och vinnarna blir framträdande idoler, som därmed kan erhålla eftertraktade programledarroller eller andra uppgifter i offentligheten.

Varför är det i Sverige möjligt att ha program som Paradise Hotel, som skapar förebilder för unga människor, och inte en motsvarighet till University Challenge? Varför lyfter vi fram unga människors yta som förebildligt, men inte unga människors begåvning och vilja till utbildning och bildning?