Ett sällsynt långlivat och populärt TV program på BBC är University Challenge. Utfrågare sedan 1994 är den förre politiske skjutjärnsjournalisten Jeremy Paxman. Första programmet sändes redan 1962 och går idag på bästa sändningstid på måndagkvällar. Upplägget är följande: två lag möts, med fyra deltagare per lag från ett engelskt universitet eller ett Oxbridge college. Paxman ställer en fråga där det gäller att vara snabb i tanken och trycka på en ’buzzer’, och om man har rätt, får man tre följdfrågor till laget. Många berömdheter har deltagit i tävlingen, som Times-journalisten David Aaronovitch, Stephen Fry, som inte behöver någon närmare presentation, ’uppviglaren’, journalisten och kritikern Christopher Hitchens, och många andra brittiska berömdheter.

Deltagarna är alla – i princip – unga studerade, med olika ämnesbakgrund. Ibland förekommer någon ’vuxenstudent’, och ibland har ett lag med en doktorand, alltså en PhD-student, men detta är undantagsfall. Det torde vara uppenbart att de som utvalts att representera sitt universitet eller college alla är exceptionella begåvningar. Frågorna har alla en mycket hög svårighetsgrad, som stegras än mer då vi närmar oss kvarts- och semifinaler. När musikfrågor förekommer, är det alltid klassisk musik. När man har en bildfråga är det ofta fråga om konstverk, gärna ett klassiskt verk. Med andra ord celebrerar detta program akademisk skolning, klassisk bildning och man lyfter fram unga, exceptionellt begåvande människor; många skulle nog kunna kallas för ’nördar’, men här har de ett forum som passar dem.

Jag antar att ett program av detta slag omöjligt skulle kunna produceras i Sverige, av SvT eller TV4 (att TV3, Kanal 5 osv. skulle göra det är naturligtvis uteslutet). Det är förstås exkluderande på många sätt, det är definitivt inte ’normbrytande’, och har antagligen därför svårigheter att meddela den rätta ’värdegrunden’. Programmet propagerar för att högre utbildning är något positivt och att bildning är viktigt. En kritiker skulle antagligen säga att programmet är konservativt, elitistiskt och exkluderande. En försvarare av programmet skulle framhålla att högre utbildning är viktigt för alla, inte bara en elit, och att bildning är ett lätt bagage att bära. Det sänder en signal till brittiska TV-tittare att det är bra och viktigt med universitetsstudier och bildning, och de unga studenterna lyfts fram som förebilder för andra unga.

Vilka program finns för unga i Sverige där deltagarna blir förebilder? Ett av de mest populära bland unga tycks vara Paradise Hotel, som om man googlar kallas för en ’dokusåpa’; det är uppenbarligen ingen tävling, utan ”hela programmet handlar om omröstningarna och för- och efterspelet kring dem. De tävlande kan rösta ut någon genom att denna blir utan ’partner’. Förutom detta är det mycket sex, alkohol och festande”, allt enligt en beskrivning av programidén. Handlingen enligt Wikipedia är:

Programmet går ut på att unga singlar, både tjejer och killar, tävlar om vem som kan hålla sig kvar längst i paradiset. Förutsättningen för att få stanna är att de hittar en rumskamrat av det motsatta könet, för den som inte lyckas får bara en vecka på sig att övertyga någon annan deltagare att välja just honom eller henne. Den eller de deltagare som vid veckans parceremoni inte lyckas välja en ny partner blir hemskickad, och därefter öppnas dörren för en ny singel varje vecka då tjej- eller killgruppen gemensamt väljer ut en av två nya personer av det motsatta könet. Hela tiden ändras förutsättningarna för deltagarna och överraskningarna är många. Det är upp till var och en att bestämma hur långt man är beredd att gå för att stanna.

Vad som händer i ’dokusåpan’ bevakas sedan noggrant av våra kvällstidningar där deltagarna beskrivs, diskuteras och idoliseras. Kan någon Twitter- eller Facebook-storm uppkomma, är kvällstidningarna omedelbart med på tåget. Man utvecklar, analyserar föregående episod, och bedömer deltagarna och deras handlingar. Vinnaren blir sedan en mediepersonlighet, som ofta blir en daglig följetong i kvällstidningarnas nyhetsflöden. Dessa personer får en ohemul uppmärksamhet i media, och att de blir förebilder för unga är förstås en truism, som inte behöver utvecklas närmare.

Vilka tillgångar har då dessa unga, mediala förebilder. Kvinnorna är unga, makeup-ade och framställs i princip alla i bild iförda bikini. De unga männen har helt klart tillbringat åtskilliga timmar på gym för att bygga upp biceps och magrutor, och de är gärna belamrade med tatueringar på kroppen. Såväl deltagarna som själva programidén osar av sex.

TV liksom nationell media lyfter fram dessa dokusåpadeltagare och vinnarna blir framträdande idoler, som därmed kan erhålla eftertraktade programledarroller eller andra uppgifter i offentligheten.

Varför är det i Sverige möjligt att ha program som Paradise Hotel, som skapar förebilder för unga människor, och inte en motsvarighet till University Challenge? Varför lyfter vi fram unga människors yta som förebildligt, men inte unga människors begåvning och vilja till utbildning och bildning?